2015-11-04

Hmmm…

I morse - det tog en jäddrans tid alltihopa och hann nästan bli eftermiddag innan jag var klar, steg jag upp och insåg att jag fixat något jag inte klarat på femton år!

... Var, var jag nu då?

Jo, jag sökte reda på min baddräkt! Något som inte sett dagsljus på jag vet inte hur länge.

Badhandduken lades längst ned i ryggsäcken, badkläderna ovanpå, och på det alla möjliga krämer och smörjelser. Sånt som ska vara gräsligt bra för sådana som mig. Enligt reklamen, i alla fall!

Efter två kaffekoppar och en limptugga med ost, skyndade jag mig iväg och hann precis in på badhuset, och insåg att badkortshelvetet var undanlagt, någonstans! Nåja, jag hade slantar lite varstans i både jack- och ryggsäcksfickor, så det gick vägen i alla fall!

Av med kläderna, fram med handduken, in med säcken i skåpet, och igen med skåpdörren… I förhoppning om att ingen annan öppnade det under tiden jag vattengympade, då hänglåshelvetet låg hemma på köksbordet!

Efter 45 blöta och underbart avslappnande minuter, kände jag mig energifull värre! Det är fantastiskt vad Eddahallen kan göra för den som vill! Hur ont man än har, så är livet i vatten en - Gudagåva!

Jag kollade skåpet för att se om något fanns kvar, och för sanningens mig… ALLT var kvar, till och med hörapparaterna! Nåja, man ska väl inte fördomsfullt skylla badgäster för snatterier, eller hur?

På med allt igen, nästan!

Någonstans på vägen från skåp till öra, insåg jag att hörapparatshelvetet till höger öra försvunnit. För att ändå vara någotsånär halvklädd, tog jag på skorna och knöt en prydlig rosett, i alla fall.

Inne på Eddahallens café tog jag plats bland de andra gymnasterna för morgonen, naturligtvis med Aftonbladet, ännu en kopp kaffe och en rejäl portion kycklingsallad till det.

Efter att ha tappat bort höger hörapparat, kan jag räkna med ännu ett utlägg ur kassan på 3 000:- och den ligger redan under minus!

Kontentan av förmiddagen blir väl att - Det är dyrt med vattengympa?

2015-11-01

Då jag berättar att jag har och haft MS sedan trettioårs åldern får man oftast inga kommentarer alls, och det är faktiskt lättare. Andra gånger får jag veta att - det skulle man inte kunna tro, det syns ju inte alls! Det kanske det inte gör, men sanningen är den att MS, KÄNNS! Jag har bara sedan barndomen ett extremt vältränat pokerface och jag tänker ALLTID mer än vad jag talar, vilket egentligen fler borde försöka sig på!

Men de flesta har nog en annan bild av att "vara sjuk", där det helst ska finnas förband, plåster, gips, rullstol eller annat med i bilden för att vara godkänt. Man kan bara inte vara så sjuk som jag är, utan att det syns på något sätt! Men inte en sekund går utan min medvetenhet om detsamma, det kan jag försäkra! Jag lever varenda dag med en kronisk sjukdom som är elakt lömsk, med skov som aldrig anmäler sin ankomst utan helt enkelt bara dyker upp. Jag har ett starkt psyke, men det är inget jag fått gratis och jag har heller ingen lust att tacka för det!

Jag har haft skov där benen inte burit mig, eller där de helt enkelt valt att ta en annan väg att gå än den som var tänkt till en början. Jag har använt skidstavar och kryckor då balansen är satt ur spel, har till och med krupit fram för att alls ta mig fram i min tjurskallighet. Den enda gången jag ändå blir riktigt förbaskad, är när jag inte hittar av tangenterna på mitt tangentbord. Skriver gör jag alla dagar det funkar och det tänker jag inte sluta med i första taget!

Tröttheten som slår ut mig helt har skjutsat mig med buss, både till Piteå och Haparanda, vid två olika tillfällen naturligtvis! och utan att jag ens tänkt mig dit. Det är ändå inget jag skyller chaufför eller bussvärdinna för, jag vill klara mig själv men somnar helt enkelt ifrån ibland… Sådana gånger är det ingen större svårighet att missa en busstation eller två och till och med hamna i Haparanda!

Nej, det är ingen svårighet alls, svårigheten är att ta sig hem igen!

Tråkigt nog måste jag tacka nej till många roligheter, orkar inte ens med ett "vanligt hederligt arbete". Jag har istället skaffat mig ett mer "skuggat" sådant, jag hjälper fram andra med det jag själv skulle vilja klara - Förverkliga drömmen om att vara författare. Intressegruppen: www.ninnan.se innebär en del av den verksamheten, och för varje person jag lyckas hjälpa med något alls - hur litet det än är, upplever jag som en vinst!

Jag, som många andra MS:are, blir mer och mer osociala vad tiden lider. Det mesta av ens energi går åt till att hålla sig vid liv. Symtomen på sjukdomen har länge gått vid min sida: känselbortfallen, domningarna, rubbningar i kroppstemperaturen och det extremt dåliga mörkerseendet. Symtomen tänker jag ändå inte på så ofta, om jag inte faller i någon stentrappa förstås eller bränner mig på spisen eller ugnen.

Symtomen är med mig överallt och väntar inte in någon mer passande stund att dyka upp. De är där och de har varit där länge, men alla MS:are kämpar med sitt och på sitt eget vis. Det är bara så synd att många dömer sådana som mig, utifrån den stundens fasad. Där man faktiskt istället borde uppbära någon form av medmänsklig hänsyn? Jag tycker aldrig synd om mig själv, jag blir istället tyvärr förbannad! Vilket naturligtvis gör mig själv, än märkligare.

2015-06-15

Då jag började blogga -99,

för typ hundra år sedan, skrev jag väldigt mycket som kan gå under rubriken - komik. Så kom en allvarligare faktaspäckad period -05, där jag på sin höjd kan se en viss ironi i textmassorna, om jag får vara lite luddig?

2010, någonstans, gick jag tillbaka till komiken. Man kan säga så väldigt mycket mer med ett leende på läpparna och komma undan med det dessutom! Under den näst äldsta bloggen kan man faktiskt fortfarande finna länkar för all möjlig text jag nyttjade den tiden.


Så diagnosticerades jag äntligen korrekt,

där det också visade sig att jag hade mitt första skov i MS, redan som 29-åring och det är nu många år sedan. Jag skilde mig, bytte bloggleverantör, och det blev genast allvarligare texter igen! Men också - gravallvarligt, kan spetsas till och säljas, ungefär som - Ulf Peder Olrogs, konserverade gröt!
www.youtube.com/watch?v=BsnTiiAZYfU

Så bytte jag leverantör igen, eller kanske mera - lade till en! Men nu har jag nog stannat upp i det jag vill ha, diagnosticerad med MS kan jag nöjd fortstätta med det under leverantören Loopia.com

2015-06-22
Redan som barn drömde jag om det där skrivandet och minns att jag skämdes över det. En av texterna jag just totat ihop en dag, gömde jag till och med bakom en köksgardin i all hast om att dölja den där "fjolligheten". - Hade man inte bättre göra än att sitta och rita?


Men åren gick som år gör och jag fick mitt första barn -88, och barn har en förmåga att se till att man har händerna fulla oavsett tankar på annat! Mellan både jobb, gymnasiestudier och barnaskötande var det få stunder över för några stora författardrömmar.

Än fler år gick och -92, fick jag mitt andra barn och vare sig läsa eller skriva låg längre i någon tanke alls.

I slutet av 90-talet läste jag ändå det mesta jag kom över igen, och det i ren och skär hunger. Så köpte jag till sist - en dator! och en helt ny värld öppnade sig, där var mängder med texter och för vem som helst att ta del av dessutom!

Det började poppa upp hemsidor lite överallt, fyllda med både ditt och datt och mina besök på bibliotek de åren var skamlöst få. Jag samlade till sist texter! Hemsidor och bloggar täckte fort datorns skrivbord och jag blev närmast besatt av dem. Vissa av dem ligger kvar där någonstans i cyberrymden, men på andra adresser och i andra namn.

De som fortfarande, lite gömda, för min egen del finns kvar hittar jag rätt enkelt på Ninnans Mylla, där jag väljer "länk" för att ens se dem. Nya platser har poppat upp och andra har försvunnit, men lusten att läsa och skriva finns kvar.

Jag försökte en gång för länge sedan presentera mig på bloggen och då såg det ut så här:

"I första hand är det väl en rätt allmän skrivarsida antar jag, i andra hand min vardag. Inte bara i sorg och tandagnisslan, snarare i en burlesk humor som får människor att både hicka och skratta emellanåt. Ett skratt förlänger livet, var det ju någon som sa..."

"Jag tolkas tydligen ibland som ”kvick och osentimental”, kläcker ibland ur mig det mest vansinniga saker och det nästan så att det framkallar hicka, men det är inte så illa menat… egentligen! Numera lyssnar jag mer på vad jag själv behöver, men inte har det varit enkelt inte. Jag är en sån där person som går omkring med en stark vilja och ett driv som ingen klarat av att tygla, jag måste liksom alltid gå min egen väg istället för att lära av andras råd och det kan vara hur jobbigt som helst… - Om man bara ger sig fan på det!

Mina intressen följer för det mesta den dagen jag befinner mig i då livet faktiskt är det som händer medan man gör upp andra planer!"

2016-04-26 mehn snälla du, har du inga ambitioner?